Gastric Bypass

Vad är tanken med min blogg?
Jag tänker att jag vill/ska dela med mig av min vardag, av min familj. Men också hur jag upplevt en del saker i livet och hur jag tänkt och tänker kring dem. En del kanske är skit tråkiga att läsa, en del kanske är lite roliga. Kan även tänka mig att en del kan bli lite dystra. Just för att få ur det ur huvudet och för att folk kanske kan känna igen sig.. Jag är inte ute efter något medlidande eller något i den stilen i något jag skriver! jag vill mer bara förmedla känslor och hur jag tänker. (tycker ni jag är konstig så kanske ni får en förklaring till det i något inlägg)

Hopp, jag hoppas ni fatta vad jag tänker med bloggen i alla fall. Jag kommer garanterat få ångra några inlägg jag kommer att göra i framtiden men som sagt jag gör detta mesta dels för att dela med mig av saker och få ur det ur mitt huvud.

Detta blogg inlägg kommer handla om min Gastric Bypass jag gjorde år 2009 på st:Görans sjukhus i Stockholm.

Att väga 130kg låter kanske väldigt mycket, ja, det är väldigt mycket! Men konstigt nog upplevde jag mig aldrig som 130kg. Hade det inte varit för att min kropp börjat ta stryk så hade jag nog varit så stor i dag med. Även om jag inte upplevde mig som en 130kg flodhäst så fattade jag ju att jag va på tok för tjock. Jag behövde gå ner i vikt. Men det är ju lite lättare sagt en gjort alla ggr. Vet inte hur många dieter jag gått på. Eller hur många försök över huvud taget jag gjort för att gå ner i vikt. Hur mycket pengar på gå-stavar och Nutrilett förpackningar, tränings redskap, stora bollar, å allt möjligt som sen bara legat i källaren för att man sen ska falla tillbaka i det där matmissbruket. JA, det är ett missbruk som alla andra missbruk.  Det sitter i än idag, fast i stället för mat så är det just nu TE. (JA VET! JÄVLIGT KONSTIGT) men är jag hemma en hel dag dricker jag nog minst 10 koppar per dag.. Många som gjort denna operation hamnar i ganska allvarliga  missbruk som alkohol/tablett eller liknade. jag har inge bra relation till just de två nämnda så jag håller mig på lite avstånd med de. (Klart som tusan jag också tar mig någon redig fylla ibland) men det går rätt fort att fylla mini magen och sen dröjer det tills nästa gång det händer.. Under ca 2års tid var jag helt galen i cocktail tomater, det började som en graviditets grej men slutade aldrig, så jag åt ca 4-5 askar om dagen. Åkte sen till Turkiet och deras små tomater va inte lika goda så jag åt inte på hel hel vecka, när jag kom hem och skulle äta dessa små goda jävlarna som jag legat åå längtat efter så va de sååå vidrigt. Ja, man kan ju nästan säga att jag va på avvänjnings resa för tomater omedvetet. Men det va rätt skönt att slippa de.

Hopp nog om missbruk. ni vet nog själva hur ett sånt funkar.
Jag fick i alla fall erbjudande om en operation tack vare att min kropp börjat säga ifrån på många sätt och jag var ganska tidig med att tacka jag. Jag var tveksam många ggr men huvudet hade bestämt sig.. jag läste på mycket om operationen och kände mig på läst och alla frågor var besvarade..
Operationsdagen började närma sig och det var dags att ta sig till Stockholm, fick med mig några familjemedlemmar och vad händer just den dagen vi skall åka tror ni? JO! SNÖ STORM.. jippi, tåget inställt! pappa fick agera taxi och köra upp till Stockholm i ovädret. En dag i Stockholm innan det va dags, min lillebror Robin fick magsjuka under natten så blev ju inte mycket sömn. Taxi var beställd till hotellet kl 05:00, upp å hoppa! väl framme på hotellet! känner mig ganska liten i en storstad och börjar känna någon form av ånger/nervositet.. äh bit ihop nu jävla tjockis! utanför entrén stöter jag på en råtta! Helvete.. Kalla kårar! Helvetes jävla skit... Fan gå in nu bara.. Tar ett djupt andetag, blundar och öppnar dörren. Frågar efter vägen! Allt börjar kännas bra igen, skönt! Åsså kommer de där förberedelserna. Id-koll, armband, sjukhus kläder, invägningsvikt, går igenom operationen, stödstrumpor! Lägger mig på sängen och tjejen som kör ner mig har ungefär lika stor midja som mitt lår.. hon måste fått ta i när hon körde mig hela den vägen kan jag säga, nu i efterhand fattar jag inte ens varför jag låg i sängen? jag kunde väl för tusan gått? Aja, svårt att ändra det nu kanske...  Min känsla av ånger hade vid detta lagret lagt sig, men den kom tillbaka...  När vi väl gått igenom hela sjukhuset och kommer fram så kommer vi in i en STOR sal, där ställer hon mig, hon hänger en lapp på min tå och säger lycka till! Det där leendet!! fan, nu är jag redan död! ligger jag här nu och väntar på obduktion?
Hissdörren öppnas och en man kommer rullandes på en säng. Samma händer med honom, han tittar på mig (förmodligen med samma känsla) Jaha, är vi döda nu? och skrattar! jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och känner att jag börjar få svårt att andas.. Jag tittar bort och svarar inte ens. han kände nog av stämningen där lite. Så han började små prata lite och berättade att han skulle få en ny höft. (kul, jätte kul! jag va inte alls pratglad).. Det tog nog 40 min innan en glad, kort tant kommer och hämtar mig, hennes leende gjorde mig åter igen lugn.. förklarade utförligt vad som skulle hända, vad alla hette och hade en så konstig humor att man skrattade åt henne och inte med henne..  Under tiden som hon babblade på om allt konstigt så förberedde dem mig inför operationen. och vips utan att jag egentligen reagerat så ligger jag på operationsbordet med armarna ut som om jag är korsfäst med apparater och nålar, jag är fastspänd över bröst och höfter. mina fötter ligger i blåa stora kuddar! Jag sitter fast helt enkelt. (nu i efterhand har jag fått reda på att dem gör operationen med mig ståendes, så det var väl därför jag var fastspänd). Nu väntade vi bara på narkosläkaren.. Jag var lugn, vi pratade om allt annat än operationen under tiden. dörren öppnas, jag ser inte vem som kommer eftersom det är bakom mig, kan inte vända mig om eftersom jag sitter fast. hör en mansröst och i en mikro sekund hinner jag tänka äntligen kommer han! MEN i stället säger han. VI HAR PROBLEM!! Vad fan tror ni händer med mig då? Jo, jag får fullständig panik, ropar att jag måste kopplas loss, jag kan inte andas! jag gör upp en rymningsplan i huvudet från sjukhuset som om jag vore inlagd på psyket. Den lilla tanken kommer fram till mig och lägger handen på mig för att lugna mig och frågar varför.. I stället för att bara säga jag har panik och vill inte längre så säger jag. "jag måste kissa, jag är så kissnödig att jag inte kan andas" HAHA, ja eller hur.  De tog då fram apparaten och kollade hur mycket urin jag har i blåsan och (tack gode gud att den blåsan är stor) 4dl hade jag där i och de beslutar att koppla bort mig så jag kan gå på toa. Jag vet fortfarande inte vad "problemet" är, inne på toa sliter jag tag i en påse att andas i.. tankarna snurrar! ska jag springa här i från? ska jag göra detta? Det har varit väldigt många saker som fått mig tveksam, jag bestämmer mig för att jag skiter nog i detta när det knackar på dörren och tanten frågar hur jag mår, jag kommer ut och hon tittar upp på mig (Jag stor som en jätte och hon liten som en nyfödd ponny) och säger lilla gumman, hur är det? Istället för att svara direkt flyger mina tankar till att det hade låtit bättre om hon sa "stora du, hur är det?". jag hinner inte svara på frågan innan vi gått mot min säng som dem körde ner mig på, lägg dig här en stund, vi har problem med ventilationen p.g.a. all snö, det kan ta ett tag! Va seriöst? problem för all snö? Ett jag hade mitt huvud inbillat mig att de bara sagt att jag skulle göra denna operationen fast jag egentligen skulle ingå i något experiment som gått fel.. Hop, nu ligger jag i sängen och väntar på att problemet skall lösas så jag kan genomgå denna operationen. Jag ligger och funderar mycket på personers reaktioner på p.g.a. ETT enda ord! somnar och vaknar upp 4 timmar senare av att tanten väcker mig och säger nu är alla på plats, är du redo?
JA!! Nu gör vi detta så det blir gjort...
Vaknar upp och mår oförskämt bra faktiskt lite ont i ryggen men annars inget konstigt alls.. 5 titthål, 3dagar på sjukhus! hem! Äntligen... Nu börjar mitt "nya" liv!

3 tips till er som över väger operationen!
1. Kolla upp eventuella sjukdomar i släkten som kan ligga latent i din kropp! du kommer få de med åren, men med dåligt immunförsvar och en så stor kropps förändring kan de komma tidigare.
2. Om du tror att du är mentalt förbered, fel.. Börja gå hos en psykolog innan, erkänn missbruket, bearbeta det! Ta upp allt med psykologen som fått dig till att ta till t.ex. maten. gör du inte detta så kommer du troligtvis ta till någon annan form, t.ex. alkohol. För att just mätta ditt missbruk, du kan ju inte äta! (detta kommer inte de första månaderna) har du otur som jag kan du äta ALLT och risken då är att du går upp i vikt igen. eller har du riktigt otur kan du inte äta något alls.
3. LÄS LÄS massor om vad som händer, gå med i forum. läkarnas statistik på komplikationer är långt i från vad människor går igenom.

Ja. man kan ju som sagt inte äta stora mängder mat. och första 2-3 veckorna är flyttade. sen går man över till puré mat. därefter äter man lite men ofta. idag så här många år efter min operation äter jag oftast normal stora portioner med mat. jag känner oftast aldrig hunger utan märker på kroppen om det tagit för lång tid mellan mat gångerna. äter jag för mycket eller något kroppen inte klarar av eller för fort blir jag jätte trött, får hjärtklappningar och svettningar. Har inte hänt mig jätte ofta då jag kan äta i stort sätt allt, jag har med åren lärt mig vad jag klarar och vad jag inte klarar. En del tycker nog att jag äter mycket för att vara opererad. 
De första 4 månaderna tappade jag 40kg, sen stannade det av, då vägde jag 90kg. fortfarande för mycket, men stor skillnad mot 130. Kan säga att här va det stopp! I från 90kg till de 73kg jag väger i dag har jag fått kämpa  som vilken människa som helst. Problemet är att när jag tränar kommer jag in i ett "missbruk" då är det bara träning, jag hittar ingen balans.. Så det kämpar jag med i dag, att hitta en balans till sunt tränande.
Jag har heller inte haft det lätt med mina värden. Man ska ju äta en hel del vitaminer (nu finns det nog en tablett med allt innehåll) men när jag gjorde va det 6 olika vitamin tabletter om dagen.  Eftersom jag fick en tarmsjukdom någon månad efter operationen så har jag svårt med järn upptaget och det blir ju inte bättre av att operationen ger järnbrist. och p.g.a. sjukdomen så kan jag heller inte äta järn för det blir totalstopp i ändan liksom! Ja, här har vi ett problem. Orkar inte förklara alla resor med mina värden och kroppen har varit helt jävla upp och ner. Men till slut så plocka läkaren bort ALLA mediciner jag åt för att se vad kroppen ville ha. 3 månader efter lämnar jag nya prover och jag mår faktiskt bra, proverna visar ingen brist på något?? konstigt säker läkaren och kliar sig i huvudet. Vi kör 3 månader till. 6 månader efter kommer jag tillbaka med nya provsvar och alla är på topp! Jaha? nä säker läkaren din kropp vill inte ha vitaminer, den klarar sig utan det. vem är gladare än jag? INGEN.. Så jävla skönt att slippa alla dessa vitaminer.
Finns ju dock nackdelar, skulle jag blir sjuk är det inte heller säkert kroppen tar till sig medicinen och det kan vara svårt att hitta en tablett kroppen tar upp. så min läkningstid kan vara ganska LÅNG...
Nu känner jag att jag får avrunda denna "bok" som det visst blev.. Det är extremt mycket jag inte tagit upp men om jag skulle rekommendera denna operationen så är svaret NEJ. Jag förstår om människor gör den! Men jag skulle inte rekommendera den. Jag anses nog som normalviktig utåt men jag är precis lika tjock i mig. Jag ser inte hur "liten" jag blivit och jag ser heller inte när jag inte får gå ner mer. Om jag inte ser mig på kort. Jag tjatar ofta om att jag är tjock. Men det är ju för att JAG är det i min värd. Går jag upp 2-3 kilo är det som 15kilo. Jag känner mig i vägen och oerhört stor. Det känns som folk tittar på mig för att jag är tjock liksom. Detta jag skriver om nu kände jag aldrig när jag va tjock.. konstigt va!
Ja, det va skönt att få ner detta i skrift. Och någon där ute kanske känner igen sig. andra kanske får en aha det är därför hon tjatar så om sin vikt. eller kanske förstår varför det tar längre tid för mig i bland att blir frisk..

Ni kanske även märker lite hur mycket jag tänker, mina tankar springer ofta iväg och jag kan bli väldigt tankspridd i mycket jag gör. Jag är en tänkare och det kommer ni märka om ni inte redan gjort det!



💗KATRINE💗